flumanneli

Ytterligare en gång fick veterinären komma till kossan som har kalvförlamning.

Denna gången fick hon en och en halv flaska direkt i blodet och en halv flaska under huden.
 
( Fördelen med att lägga det direkt i bloder är att det verkar sanbbt. Fördelen med att lägga det unde huden är att det tar längre tid )

Hon fick även socker... Så rejält piggande saker

Men hon ställde sig inet upp. Dock är hon lite piggare... Men nu har hon fått två liter med Kalciumlösning plus socker. Hon borde ha ställt sig.

Före den andra flaskan tog man ett blod prov. Kossan har väldigt låg halt kalk. Därför är veterinären gaska säker på att det är just kalvförlamning. Plus att kossan låter på ett speciellt sätt. Hon stönar. Och så har hon precis kalvat. Men det kan också vara någon med levern för kossan är väldigt stor. Eller så kunde det vara musklerna...

Men ställer hon sig inte upp tills imorgon så skulle de komma igen? ( Om Stellan vill det och inte har avlivat henne då ) Kommer de imorgon skulle de ta ett blodprov till och se om kalkhalten stigit. Har den itne det så läcker kalciumet ut i kossan. Tex magen. Och då är det ydligen bara att fortsätta med det där jävla kalciumet? Så sa veterinären. Men om halten är bra då är det inte kalk brist och då är risken stor att man inte kan göra något. För då är det nog musklerna som inte orkar... Och då kommer kossan avlivas

Kossan är ju gammal.    Någonstans tycker jag att det går en gräns. Man kan itne hålal på med kalcium hur länge som helst. Dels är det dyrt och så kanske det ändå inte hjälper.

Jag hatar att veta att en kossa mår dåligt. Jag hatar ovissheten! Tänk om jag har sett henne i livet för sista gången? Är lite ledsen...